ytterligare ett av våra gräl. eller ska jag kalla det meningskilljaktigheter? det gör inget att du inte kom men att du inte ens brydde dig om att ringa. bryr du dig ens över huvudtaget? jag vet, att när du väl säger det, så menar du det och jag lyssnar på dina synpunkter. men lyssnar du på mina? jag vill vilja dö för dig. jag vill kalla dig min bästa vän. men en del av mig vill inte mer. en del av mig står upp för vad jag tänker och talar om hur du sårat mig. jag vet att jag inte förtjänar sånt här beteende från någon, inte från dig heller. men varje gång historien upprepas tänker jag "men idag kanske, idag kanske han bryr sig tillräckligt för att hålla vad han lovar". sen kommer besvikelsen som en kall dusch över mitt huvud. vi är olika och det är en av anledningarna till att jag älskar dig så mycket. men det är ingen ursäkt för dig att inte träffa mig. vi är olika. den här gången är jag sårad och du måste göra det rätt igen. trots att jag vet att det du säger är korrekt är det ändå fel. ifall jag någon gång kunde få känna att du vill ha mig hos dig, att du uppskattar och tycker om att träffa mig. men det kanske är för mycket begärt? och jag vet att jag inte är så högt prioriterad av dig, jag är den där halvskumma kompisen som du aldrig skulle ta med dig ut. men jag är alltid där. om jag skulle gå nu, om jag en gång för alla skulle stå upp för mig själv och gå, vad skulle du göra? allt du säger till mig suger jag upp som en tvättsvamp för att allt du säger lär mig någonting nytt om dig. jag bryr mig om att lära känna dig, jag bryr mig tillräckligt mycket för att ta reda på vilken som är din favoritpizza, vilka teve-program du gillar att se. bryr du dig om att lyssna på mig? du säger till mig att om man är riktigt nära vänner behöver man inte säga att man är det, man behöver inte tala om det för varandra, eftersom båda vet. det får mig att undra om du säger det till någon alls? ska jag stå upp för mig själv och gå eller stanna och rätta mig efter dina villkor? du måste åtminstone möta mig halvvägs...