allt vore mycket lättare om man från början kunde säga; hej, det här är jag och det här är mina brister. för det är ju så att när vi träffar folk visar vi förstås upp oss från våra bästa sidor. på gott och ont. man vill göra ett bra intryck på någon och om man senare blir vänner och vinner den andras respekt, spelar inte de där bristerna lika stor roll längre. min bästa kompis har berättat att jag inte gjorde ett jättebra första intryck på henne... vi var tolv år och tränade i samma grupp. på den tiden satsade jag fortfarande på tennisen och var ganska duktig för min ålder. min bästis hade inte spelat så mycket och skrämdes av min framfusighet, både i spelet och allt annat. en tid efter att hon börjat i min grupp frågade hon m jag visste någon bra tävling för henne att delta i. så jag hjälpte henne att hitta en tävling för spelare på hennes nivå och efter det har det gått spikrakt uppåt, både för vår vänskap och hennes spelande! så även fast jag inte gjorde ett jättebra intryck på henne först, lyckades jag vinna hennes respekt och nu är det nästan bara hon som vet alla mina brister. de spelar ingen roll för om man bara är rädd för att råka visa det dåliga kan man ju inte heller visa det som är bra. men om jag skulle träffa en person och säga "hej jag heter Johanna det här är jag bra på och det här är jag dålig på", så skulle den personen knappast svara "hej jag heter X och jag pratar i sömnen". för att vi är för rädda att göra "fel". jag känner vissa tvivel om en person jag känner verkligen vet hur jag är, om jag varit för mån om att visa alla bra saker med mig själv att han valt att inte se det dåliga... ifall jag skulle visa de dåliga sidorna nu, skulle han lägga benen på ryggen och fly?? nu är det ju inte så att jag har jättemycket fel och brister, men hur stor roll spelar de jag har?