ibland, när jag inte kan sova, ligger jag och tänker på hur jag varit och vem jag är just nu, hur mitt liv har varit och hur mitt liv är nu. jag tänker på mig själv som jag är nu, hur jag skulle vilja vara och på mig själv som åttaåring igen. ibland börjar jag tänka på vad jag kommer att bli och hur mitt liv kommer att se ut. jag tänker på mig själv som en 84 årig liten mormor som tycker om att brodera och göra pannkakor till alla mina barn och barnbarn som jag kommer ha springande hos mig. jag tänker på hur min gravsten kommer att se ut när jag inte längre finns kvar. det skrämmer mig. döden skrämmer mig, den är så stor och oförutsägbar. sedan tänker jag på alla de saker jag ännu inte har upplevt och det skrämmer mig ännu mer, den tid emellan där jag är nu och då jag kommer bli den lilla gumman. jag kommer att ta studenten, jag kommer att gifta mig, jag kommer få mitt första barn, jag kommer pensionera mig... alla de där sakerna som kommer leda till att jag blir 84 årig mormor och sedan en gravsten. jag får lite panik när jag tänker på hur liten jag egentligen är och hur lite jag har levt mitt liv. hur mycket jag har kvar. jag tänker på alla misstag jag gjort och alla misstag jag kommer att göra. döden skrämmer mig för att den är så stor... men livet skrämmer mig mer för att det är så mycket större och ännu mer oförutsägbart.