börjar bli hemmastadd men inte tillräckligt för att prata engelska

hej hopp! nu har jag just kommit hem efter skolan, jag slutade egentligen tjugo i två men sedan åkte jag och hämtade lubbe som var med mamma i stan och så tog jag hem honom. på tåget hem fick jag en mycket trevlig överraskning när självaste gabbe från min förra klass hoppade på tåget. vi har inte träffats sedan skolavslutningen och han hade förändrats så mycket att jag först inte kände igen honom. hål i båda öronen och längre hår... men ändå lika söt som alltid. och imorse stötte jag på sebbe i slussen när jag skulle till skolan. bra att de mår bra båda två.

hade en mycket bra dag i skolan, första dagen som vi skulle äta lunch ute. jag och tre personer från min klass gick och åt lunch på en pizzeria på fleminggatan; en tjej som heter nora och två killar som heter david och mattias. även fast vi knappt känner varandra och det var en aning stelt emellanåt var det väldigt trevligt och jag börjar gilla min nya klass mer och mer. fast ni kan ju tro att jag saknade min gamla klass imorse när vi skulle ha engelska lektion för första gången... jag är bra på engelska och pratar, inte flytande, men nästan i alla fall. men imorse vågade jag knappt öppna munnen! jag kände mig som paralyserad! och jag kan ju prata mycket och bra men det var mest att jag inte ville att dessa främmande människor skulle höra mig prata. var är felix och max? undrade jag. jag vill ju prata med mina grabbar på engelskan. men det är bara att vänja sig. nästa engelskalektion ska jag prata, lovar jag nu. 

nu ska jag gå och äta någonting och se till att lubbe har det bra framför teven. sen ska det bli spännande att se om david hör av sig ikväll... vi sa att han skulle det så skulle vi ses men med hans minne kan det lika gärna betyda att han ligger framför teven och kollar på något dåligt program och tänker "hm, jag har för mig att det var något jag skulle göra ikväll..." jag väntar med spänning (;  

                                    
  jag och gabbe för ett år sedan men det känns som mycket längre tid...


Comments

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0