alltså, det är hemska nyheter att hutlsfreds festivalen drar in så lite pengar! tänk om de kommer lägga ner innan jag och mina femtedelar hinner åka dit! snälla ni som inte har något för er och pengar till biljetten över; åk ner till hutsfred och var med när festivalen drar igång i eftermiddag!

nu tänker jag ge mig i kast med att dagensungdomar sover bort hela dagen. för mig är det oförståeligt hur man kan sova längre än till klockan 10 på förmiddagen. idag har jag varit vaken sedan klockan 7 och, okej jag medger det är i tidigaste laget även för mig, nu sitter jag och väntar på att en viss sömntuta ska vakna så att mina planer för dagen kan gå i lås. det är underligt om man tänker på att ordet 'sjusovare' används för att beskriva någon som sover till sent. det måste ju ha uppkommit då man förr i tiden gick upp vid 5-6 tiden för att mjölka korna och någon som sov till sju hade fått sig en rejäl sovmorgon. men hur kan det komma sig att ungdomar har en sådan dygnsrytm att de är vakna på natten, när det är mörkt, och sover på dagen, när det är ljust? jag kan bara sova om det är mörkt, helst ska det vara kolsvart, då sover jag som en stock. men tillexempel mimmi är ett prakt exemplar av en sådan person som säger 'god morgon!' när klockan passerat två på eftermiddagen. detta är bortom mitt förstånd... 

och nu ska jag sist men inte minst skriva lite om det stående bekymret som handlar om huruvida jag är tillräckligt spontan eller helt enkelt inskränkt... tänk om mitt liv vore en film och någon annan skrivit manus, någon annan skulle säga åt mig vad jag skulle göra. om det här vore en film så skulle jag kunna göra en massa saker, och någon annan skulle kunna tänka på alla konsekvenser, eller inte tänka på de alls eftersom det bara skulle vara att skriva om handlingen när jag gjort bort mig. jag önskar att regissören eller manusförfattaren kunde säga till mig "tänk inte på vad som kommer hända, det här är rätt för dig" och då skulle jag helt enkelt veta att det var det. för det är ju manusförfattaren som bestämmer hur slutet kommer vara eller vad som ska hända när det spelas lugn musik. jag vill ha ett lyckligt slut. men har ni tänk på att man aldrig tänker vidare på lyckliga slut? i en romantisk film slutar det med att de får varandra på slutet; de kysser varandra och går hand i hand mot solnedgången. därefter går publiken ut med ett fånigt litet leende och tänker på hur underbart det där skulle vara om det hände en själv. men som dagens samhälle ser ut kan det ju lika gärna sluta med att de gör slut. de lever lyckliga i alla sina dagar men tänk om det bara är en månad eller så. tänk om de slutar vara lyckliga efter inte alls lång tid och gemensamt bestämmer sig för att göra slut. man tänker att slutet är när de löst konflikten och sagt de tre magiska orden "jag älskar dig" och leende ska bygga upp sin framtid. man tänker inte på hur det kommer gå sen, när eftertexterna har rullat vidare. för det är inte slutet. att de får varandra är inte slutet. och om man då tänker på det mitt liv som en film så kanske publiken tror att det tar slut om jag inte tänker på framtiden och konsekvenserna just nu, utan bara gör som manusförfattaren säger. jag vet att det inte är en film och därför kan jag inte strunta i konsekvenserna utan måste tänka på hur det påverkar. nå, tyck till själva, inskränkt eller inte? spontan kan jag då i alla fall inte kalla mig!