så nu är sommarlovet här... även om det inte känns så. igår var skolavslutningen och precis som jag förutspått grät jag som ett litet barn... jag kommer verkligen sakna min klass. det känns så himla konstigt att tänka att jag aldrig någonsin mer kommer sitta och filosofera med felix, max och hedlund på onsdagseftermiddagarna eller att jag inte kommer träffa mina femtedelar varje dag. det känns overkligt helt enkelt! det här har varit min rutin i 6 år; att komma till skolan och träffa samma människor dag ut och dag in. nu måste jag ändra mina rutiner och sådant gillar jag icke! inte ens i onsdags fattade jag att det faktiskt var Den Sista Dagen med min fina fina klass. idag tänkte jag igenom alla planer inför sommaren och tänkte "...jag åker då, han åker då och sen kommer hon hem... fast det gör ju inte jättemycket om jag inte hinner träffa alla så mycket eftersom vi ses igen till hösten." sedan kom jag på att det gör vi inte och då fick jag panik och började frenetiskt planera så att jag kommer hinna träffa så många som möjligt innan diverse resor utomlands påbörjas.

det känns som om vi hela tiden följt samma breda väg, vi har varit på väg åt samma håll och utvecklats i samma takt. självklart kommer vi att hålla kontakten, jag är inte hel utan mina fyra femtedelar (vid namn mimmi, tess, frida och amanda). jag tänker hela tiden att vi kommer hålla ihop nu och fortsätta utvecklas i samma takt, hela livet ut. jag tänker att vi kommer finnas där för varandra när vi kommer till alla dessa vägskäl i livet, vi kommer alltid vara på väg tillsammans. men idag insåg jag att vi precis kommit till det första vägskälet; vi har gått samma väg i 6 år och nu har den första korsningen kommit. nu är vi på väg ut på okänd mark, vi har alla valt varsin väg och går nu med osäkra steg framåt för att se vad som väntar. istället för att kunna vända på huvudet och säga till varandra "titta, en hare", går vi nu med mobilerna pressade mot våra öron för att kunna utbrista "det går en hare på min väg!" och hela tiden kunna berätta vad som händer på just vår väg. det kommer inte vara lika enkelt men jag vill tro att vi kommer lyckas. sedan tänkte jag steget längre; på alla kommande vägskäl som ligger framför oss. hur tidskrävande kommer våra jobb att vara? vem kommer flytta utomlands? kommer vi kunna fortsätta utvecklas i samma takt om vägarna delar sig längre och längre från varandra? det måste vi... allt annat är otänkbart. nu står vi vid det första vägskälet och är tvugna att dela på oss. jag vill inte släppa men jag måste gå min väg och kan inte dra med er efter mig in på den. det här är livet. men det är tack vare er som mitt liv är underbart. våra vägar kommer korsas, inte av en slump utan för att det är vi som formar dem. jag önskar vi kunde fortsätta på samma väg ett tag till, men det kan vi inte och nu måste jag oroa mig för att min mobilräkning kommer stiga ytterliggare när jag ska hålla koll på era vägar och berätta om min. men det är värt det, bara ni finns nära till hands. tack för den här vägen, jag älskar er mer än någonsin<3<3