Kvällen har spenderats med finaste Amanda som lämnade mig för tjugo minuter sedan. Amanda är en av de sötaste flickor jag träffat i hela mitt liv, även fast hon inte riktigt förstår det själv. Det var alldeles för länge sedan vi sågs och te, levande ljus, kameror och Spotify förgyllde kvällen. Lite tårar, mycket skratt. Nu sitter jag och dricker mjölk och äter valnötter, jag är helt tokig i valnötter! Och jag älskar Amanda. Älskar, älskar, älskar verkligen Amanda!

Vi ses alltför sällan, Amanda och jag. Och jag kan tycka att jag har förändrats, vilket förvisso är helt sant, men när jag fotar mig med hennes kamera och sedan ser på bilderna ser jag verkligen mig själv. Den själv jag var då, bara jag, ingen annan. Det är svårt att förklara, för det är exakt samma tjej, förutom att tjejen från ikväll är inget mer än det hon är på bilderna. En glad tjej. Inte modellsnygg någonstans, absolut inte, men jag känner tjejen på bilderna. Och Amanda känner också henne. Hon har format henne. Alla delar av mig är lika verkliga. Men tjejen på bilderna från ikväll känner jag så väl igen.

En annan väldigt bra sak med att umgås med Amanda är att det inte blir någon konflikt angående musik, vi har precis samma smak. Jag nämnde för henne att gänget tycker att min musik är begravningsmusik och tydligen säger hennes vänner samma sak till henne. Vi är två missförstådda musikaliska själar, vi två.

After covering all topics from A to Z, I feel like falling fast asleep.