För ett år sedan skrev jag ett första brev till sommaren. Jag fick inget svar men en himlastormande återförening blev det när min efterlängtade kärlek kom åter. Sommaren är, liksom kärleken, flyktig av sig och efter ett halvår isär nu är min saknad/längtan näst intill olidlig.

Sommaren,

Oh du ljuva sommarsol, jag vet inte vad jag längtar mest efter nu, den här gången. Magiska sommarnätter och allt de har att erbjuda eller varma dagar fyllda av skratt, solsken och en aldrig trytande energi. Parkhäng. Solglasögon. Bara ben och stråhattar. Jag älskar allt som hör dig till. Kära Sommaren, du får mig att födas på nytt. Tillåt mig att så djärvt påpeka hur mycket jag fryser utan dig, du är ju så het.
   Dröj inte alltför länge, du vet lika väl som jag att vi hör ihop. Utan dig är jag näst intill ingenting, Sommaren, jag saknar dig! Min kärlek till dig kan aldrig dö, du tar fram det allra bästa hos mig. Du gör mig vacker, du för mig glad, du ger mig blondare slingor och bruna ben. Jag vill inbilla mig att jag tar fram det bästa hos dig också, jag uppskattar allt hos dig och skulle aldrig (särskilt inte i dessa kalla, svåra tider) ta dig för givet. 
   Du vet hur jag känner för Vintern. Om jag kunde, om jag var stark nog, skulle jag lämna nu. Jag kan inte. Vintern har mig i ett skruvstäd; jag kommer ingenstans, jag kan inte gömma mig. Vintern och jag är inte rätt för varandra, men du lämnade mig igen och då fanns den plötsligt där. Bultandes på dörren. Jag har känt mig så ensam utan dig. Jag ville inte släppa in Vintern men jag kände mig tvungen att själv ställa mig, huttrandes, utomhus. Du vet inte hur jag lider utan dig. 
   Snälla kom tillbaka, jag lovar att göra allt jag kan för att varje ögonblick ska bli minnesvärt bara du gör så att det inte regnar så mycket. Du vet hur mycket jag lider när det regnar.

Jag vill ha dig, jag behöver dig

xoxo, yours truly