jag är egentligen fortfarande arg men trösten heter deportees och te. det går inte att göra annat än att le åt deportees. de är antagligen inte så "odeppiga" som odeppig musik ska vara men det är något av det muntraste jag lyssnar på. redan på 35e sekunden spred sig det där leendet på läpparna och det sitter där än.

sömn? jag klarade mig på mindre än det här i lördagsnatt, dock känner jag mig tusen gånger tröttare.

här vill jag passa på att be om ursäkt till dumbo för att jag var så sarkastisk i telefon innan han kom till saken och berättade om en läskig händelse på bussen när han skulle hem igår kväll. det känns som om vi inte riktigt är på rätt sida, du vet, men jag bryr mig jättemycket om dig och nu ska jag börja visa det igen!