Ibland undrar jag om det inte är så att jag är precis som alla andra trots allt. Om inte jag också är en sådan där tomte som inte har någon egentlig stil när det gäller musik. Don't get me wrong, allt är tillåtet i krig och kärlek och Spotifykulturen men jag har aldrig riktigt känt mig som, eller velat kännas vid att jag skulle vara, en sådan utan musikpersonlighet. Självklart är de fina människor, de där som lyssnar på Jimi Hendrix och varvar det genom att musikknarka Chris Daughtry.

Jag har aldrig varit sådan. Förvisso tycker jag att Dylan är en av många Gudar i en Buddismliknande musikreligion samtidigt som jag skäms inför det faktum att McFly stoltserar i min iPod. Dock väljer jag att hävda att jag har en sådan där socialt accepterad musikpersonlighet. Att sedan själva musiken inte passar sig under våra get togethers är en parentes knappt värd att nämnas.

Till saken då. Syftet. När jag känner mig tonårig sätter jag på Fall Out Boys From under the cork tree. Det händer inte ofta, bara när jag känner för att vara min exakta ålder. Men det funkar alltid. Jag ler så fort de sätter igång att skrika. Antagligen är det igenkännandet i varenda text som gör, eller bara själva känslan av att problem kan vara så små som att man får befinna sig i ett High-School-mood och ha problem som inte är större än att festen spårar, du vet inte hur du ska få honom med stort H och du hittar inte riktigt dig själv.

Jag tycker om att få känna mig som sjutton ibland. Det gör mig ledsen bara att det är Fall Out Boy som kan få mig att känna mig som min ålder. Jag tror att mitt mål nästa år är att inte vara så mycket äldre än jag är lika mycket. Ett nyårslöfte får bli att inte se saker ur det kolosala perspektivet hela tiden, minska på ansvar fast vidga vyer. Jag är trött på att vara 35. Jag är för ung för att vara 35. Nu ska jag också hinna göra dumma saker, innan vuxenvärlden gläntar på sin fasansfullt spännande dörr. Jag har redan kikat in genom nyckelhålet... Någon som vill missa hemmatiden?

Den här räddade min kväll. Lyssna själva. Bästa låten att löpa amok till bland fallna löv och kalla vindar. 

Monday morning wake up knowing that you've got to go to school
Tell your mum what to expect, she says it's right out of the blue
Do you wanna work in Debenham's, because that's what they expect
Start in Lingerie, and Doris is your supervisor

And the head said that you always were a queer one from the start
For careers you say you went to be remembered for your art
Your obsessions get you known throughout the school for being strange
Making life-size models of the Velvet Underground in clay

In the queue for lunch they take the piss, you've got no appetite
And the rumour is you never go with boys and you are tight
So they jab you with a fork, you drop the tray and go berserk
While your cleaning up the mess the teacher's looking up your skirt

Hey, you've been used.
Are you calm? Settle down.
Write a song, I'll sing along
Soon you will know that you are sane
You're on top of the world again

Monday morning wake up knowing that you've got to go to school
Tell your mum what to expect, she says it's right out of the blue
Do you wanna work in C&A, 'cause that's what they expect
Move to laundry and take a feel off Joe the Storeman

Tell Veronica the secret of the boy you never kissed
She's got everything to gain 'cause she's a fat girl with a lisp
She sticks up for you when you get aggravation from the snobs
'Cause you can't afford a blazer girl, you're always wearing clogs

At the interval you lock yourself away inside a room
Head of English gets you, asks you, "What the hell do you think you're doing?"
"Do you think you're better then the other kids? Well get outside."
You've got permission, but you've got to make the bastard think he's right

Hey, you've been used
Write a song, I'll sing along 
Are you calm? Settle down. 
Soon you will know that you are sane 
You're on top of the world again 

And you're cool and you know 
You're a star, you're going far 
Think of me as a friend 
Not just the boy who played guitar 
You're on top of the world again

jag är egentligen fortfarande arg men trösten heter deportees och te. det går inte att göra annat än att le åt deportees. de är antagligen inte så "odeppiga" som odeppig musik ska vara men det är något av det muntraste jag lyssnar på. redan på 35e sekunden spred sig det där leendet på läpparna och det sitter där än.

sömn? jag klarade mig på mindre än det här i lördagsnatt, dock känner jag mig tusen gånger tröttare.

här vill jag passa på att be om ursäkt till dumbo för att jag var så sarkastisk i telefon innan han kom till saken och berättade om en läskig händelse på bussen när han skulle hem igår kväll. det känns som om vi inte riktigt är på rätt sida, du vet, men jag bryr mig jättemycket om dig och nu ska jag börja visa det igen!

tack anonym för länken, tydligen var jag lite högre upp i det blå än vanligt. glöm länken i inlägget under och läs detta istället. tydligen har bandet börjat skriva på materialet till den kommande plattan! hurra!
det blir release, det kanske blir tour och det kanske blir snart?

i så fall vet vi en som står mitt i smeten och tänker "dör jag ikväll blir det med ett leende". vem då? undrar kanske ni som inte riktigt har alla hemma men då kan jag tala om för er. jag. that's who.

gaah, rugby kan vara så gaaalet kul! det är sådant som är så roligt; bollen, fokus, skador. själv har jag en halv fläskläpp som nog är bättre imorgon samt ett förstört ben! eller okej, det gör ont, blåmärke you know the deal. sjuuuuuuukt kul hade vi i alla fall.

hela dagen har faktiskt varit bra... och jag sov gott i natt! imorgon gör jag ett nytt försök med det där jobbiga men givande och det ser ljusare ut. nu är det min tur att finnas där för mina vänner.

och nu hör jag fågelkvitter! lovely! fast jag vill sova snart men jag begriper inte hur det ska gå till med tanke på hur ljust det är ute... får försöka i alla fall.

vill tillägga att jag äger på volleyboll, eller vad säger du fanny? ja, jag älskar dig också!

dagens måste ändå vara gusten, av någon anledning. det får vara så.

jag och melle kom just till den otroligt skrämmande insikten att vi inte har något gemensamt! hur kan vi vara så bra vänner? vår vänskap är ändå ett underligt kontinuum för jag har aldrig utvecklat en så bra relation med någon som jag inte borde kunna snacka om något med..