Jag älskar den här sovande pojken. När vi blir stora ska vi ha det så bra.

Idag var inte en skojig dag. Tårar i tid och otid. Att jag aldrig aldrig aldrig vänjer mig... Nu ska jag sova ut bredvid Jack. Är så trött att jag tittar i kors, så post-festival...

ÅH. Jag ligger ju så himla bekvämt här men om en timme måste jag krypa ut från mitt täcke och åka till Felix för bad, mat och fotboll med de tre musketörerna, mina gamla grabbar sedan alldeles för många år. Mahah

Att göra:

- Lämna in skorna på lagning. Torka tårarna.
- Klacka om Milanoskorna.
- Lämna in en kamerarulle.
- Städa badrummet.
- Dammsuga mitt rum.

Men inte idag, mahah! Idag har jag min första egna dag. Ska ha en sådan i veckan, få vara helt och hållet för mig själv, stänger av telefonen. Jag är inte kontaktbar och jag kommer få vara ifred hela dagen. jajajajajajajjjajaa! Lycka.

Vad ska jag hitta på? Eftersom folk är hemma (hehe ensamheten börjar bra...) ska jag nog åka iväg. Tar kanske kameran med mig... Åker antingen till stan eller med en bok någon annanstans... Den som lever får se!

Nu går det inte att ladda upp bilder, blir ledsen i ögat... Ska måla naglarna röda och berätta om mina sommarplaner istället!

18 juni ska jag flyga luftballong med Jacob! Fina fina Jacob.

23 juni bor jag ensam. Eller nästan ensam, en hund och en pojkvän ska dela säng med mig och så kikar det kanske in lite vänner?

30 juni åker jag till Borlänge. Närmare bestämt Peace and love. Jag ska vara funktionär. Ett fint ord.

4 juli kommer jag hem igen.

10 juli vankas det klassfest!

15-16 juli ska jag jobba i Kungsträdgården. Come see me!

18 juli ska jag fira Jacobs födelsedag. Hur vi ska fira är hemligt..

20 juli vill mamma att jag åker med till Gotland. Vi får se hur det blir med den saken...

Och det är väl de mest exakta datum jag har för tillfället! Skönt. Nu ska jag på ensamma underbara äventyr! Hej så länge!

Mardrömmar igen. Vaknade dock bara två gånger. Hatar att vara rädd och inte kunna göra någonting åt det.

ÅH. Vad det är tråkigt att vara sjuuuk. Men jag dricker te, skriver på mina noveller och kollar på film. Mitt täcke och jag har numera vuxit fast vid varandra. Jag slipper i alla fall frysa.

Imorgon är det uppsatsskrivning i fem timmar som gäller och sen åker Johan och jag till Djurö för att plugga praktiskt taget hela helgen. Det behövs! Är så fruktansvärt stressad just nu. Men lite skoj ska vi väl hinna med också. Vi ska se New York stories för att bounda ännu mer, haha. Man kan aldrig bli tight nog men Johan är toknice.

Jag försöker mig på popkonst i äkta Andy-anda.

På väg till skolan idag kände jag mig lite nostalgisk och ville påminnas om mitt forna skatepunks-jag. Med skatepunks-jag menar jag (förstås) den där tiden när jag hade på mig en enorm Simple Plan-tröja över rosa klänningar och hoppade upp och ner för skolans trappor med ovanstående bands allra bästa låtar i öronen. Mahah. Konstigt att jag nu tycker att musiken är lam men texterna går fortfarande att känna igen sig i. Världsliga problem verkar tydligen förfölja en livet ut. Men det var väl å andra sidan inget nytt.

När man som tolvåring dyrkar sångtexter till döds är det ungefär som att ta fram cykeln på våren när man sätter på en gammal låt. Texten forsar fram i huvudet och plötsligt är man tolv år igen. Tolvåriga Johanna är svår att beskriva så jag tänker inte ens försöka.

Nu ligger jag hemma framför teven och håller på att bli mer och mer sjuk för varje minut som går. Charles har väl smittat mig men det gör inget för han är söt och det var länge sen jag var sjuk. Måste dock bli frisk inför svenska nationella i fem timmar på fredag. Looking forward to it.

..eller stryk det sista. Det blev ju en rätt fin dag. även fast den sett ut såhär:

Jag och fredagskvällar verkar inte komma överens riktigt. Så himla deppad kväll.

Det tog minst sagt emot att gå upp imorse, somnade med en äcklig huvudvärk, sov väldigt oroligt, skippade gymmet, sov lite mer, gick upp, gick och la mig igen, gick upp och åkte till Kultur och idéhistorian. Min och Carros favoritkurs.

Just nu pratar hon, läraren, om upplysningen. Imorgon ska uppsatsen i engelskan lämnas in. Kanske ska jag klura på den nu istället för Rosseaus syn på kvinnan. Fast jag älskar den här kursen. Jag fokuserar på den istället.

Jag inledde kvällen med att dansa. Jag var glad vilket var galet nice. Bestämde mig för att åka in till stan och ta en fika med TJ. Men icke. Mina päron kungjorde då att "det var för sent för att åka någonstans". Klockan var då 19.17 och det är lovkväll. Jag blev förbannad. Riktigt  j ä v l a  lack. Jag är inte tolv år. Det är JULLOV och det tar en halvtimme till stan.

Jag blev sådär odrägligt tonårsarg. Jag blev arg för att på grund av sådant här är det inte konstigt att jag inte kan vara spontan som alla andra. Jag får helt enkelt inte vara spontan. Vet mina päron ens vad ordet betyder? Och vet de vad de har berövat mig genom att förhindra min spontanitet? Varför får jag inte vara spontan?

Mest av allt blev jag arg för att jag är sjutton år, nykterist och allt annat sånt där jävligt. Jag missar aldrig en hemmatid utan ett riktigt gott skäl. Jag har de senaste åren alltid varit ytterst ansvarsfull och gjort vad de har sagt åt mig till punkt och pricka. Aldrig gjort de besvikna. Så att de då förbjuder mig att lämna huset när klockan inte ens är halv åtta på kvällen gör mig rasande. Mina föräldrar borde vara riktigt jävla överlyckliga över att de har just mig som dotter och kan de inte hitta på en riktig ursäkt till varför jag inte skulle få ta bussen in till stan för att dricka en oskyldig kopp kaffe så tycker jag att de ska hålla käften. Nu blir det väldigt många fula ord men jag är så arg just nu så jag bryr mig inte. Om de inte uppskattar att de har en dotter som jag är det kanske dags för en lam, försenad tonårsrevolt för då kanske de fattar. De har inte ens sett början i så fall. De vet inte hur lyckligt lottade de är. Ikväll är det här huset som the mighty God himself glömde. Jag är rasande.

Vad jag gjorde? Jag tog en dusch och sen rev jag sönder två tidningar. Såhär ser mitt golv ut just nu och så ska det få se ut över julhelgen för mamma ville att rummet skulle vara perfekt och då ska hon få abstrakt fucking perfekt. Jag är trött på att anstränga mig för att vara perfekt om jag ändå behandlas som tolv utan anledning. Imorgon skulle vi tydligen ha någon mysig familjedag. Men man får bara vara med om man är på bra humör. Jag tror definitivt att det för min del lutar åt att inte följa med. Jag kanske förpestar luften med min "hemska attityd som jag ständigt har". De ska banne mig få se på attityd nu.

Jag spelade in en film på ungefär en minut där jag rev sönder mina tidningar med behärskad vrede. Den går dock inte att lägga upp här. Vid efterfrågan kanske på facebook. Nu tänker jag smälla igen min dörr igen och sedan sova. Tack så väldigt mycket för en helt ovärd ikväll kära mamma och pappa.
Giraffer hänger med sina päron i 18 månader efter födseln, varför måste vi hänga med våra i 18 år?

hej, förlåt. det blev en sådan där kväll där allt liksom blir fel. min planering höll inte, först släppte de inte in oss på vapiano för att vi var under arton. jensen's böfhus hade fullt. efter ett matmöte på hötorget började vi på mot ciaociao som låg långt åt tjotahejti. där tackade carro och fanny för sig och gick någon helt annanstans och en tjugo minuter senare åkte även alex hem. det slutade med att vi landade hemma hos johan, köpte pizza och hyrde film.
efter att vi vandrat omkring i dryga timmen och letat efter någonstans att äta.

farao. jag hatar när det blir såhär. jag känner mig så epic fail när jag planerar saker och så blir det inte bra/som jag tänkt mig. jag är inte spontan, jag vet inte riktigt hur man gör då. att inte planera i förväg är för mig helt omöjligt. att det sedan gick ut över alla andra känns bara så dumt och som världens största misslyckande. vi gick ut ettan idag och jag ville att alla skulle få en rolig kväll som bara skulle handla om just det. jag åkte för farao hemifrån en halvtimme för tidigt för att kunna garantera detta!

jag har ett underligt behov av att fixa grejer så att det ska vara så roligt som möjligt för så många som möjligt. egentligen är det nog inte så underligt om man tänker efter men det bidrar ju till att när sådana här saker händer så jag känner jag mig så extremt misslyckad som vän och så kallad administratör. jag tar på mig att fixa något eller planera något och sen så håller inte planeringen så att alla får gå runt och leta mat i dryga timmen; tre drar hem och den fjärde blir, på grund av sin diabetes, så läskigt dryg att jag bara vill åka hem på en gång.

och grejen är att för mig spelar det egentligen ingen som helst roll vad vi hittar på eller var vi är. jag skulle kunna ha ätit på pressbyrån eller ute i regnet så länge jag fått vara med mina vänner. så varför jag går och blir såhär ledsen för att det som jag försökt fixa inte höll är så konstigt.

ett tag visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. då var det allt bra tur att gusten var med. och att david känner mig så bra. och att alla andra är så snälla och knappt klagade alls trots mitt kolossala misslyckande att göra detta till en sådan där bra kväll då alla går hem med ett finurligt leende. men tack för att ni är så underbara och både höll god min samt verkade ha det skapligt ändå, det betydde mycket för mig. minnesvärt blev det nog i alla fall. 

om ett år kanske jag också kommer kunna skratta åt det.

okej, jag vet att det är fel att tycka synd om sig själv genom godis, i synnerhet på kvällen. särskilt om man har det bra, vilket jag nu så lyckligt konstaterat. det finns så mycket att vara glad för. 

världens finaste, bästa känslor bara susar genom kroppen, ni vet. sådär extra glad blir man ju också av att känna sig lite sviken. åh, så underbart det känns i magen när den där ledsna, ödliga känslan av gestaltat svek som egentligen är ett sting av avund tumlar runt. mixar man dessutom ihop det med besvikelse och, till viss grad, dåligt samvete så är livet en eufori.
det är lite komplicerat det där med vänskap. den gränsen som finns när det gäller att råka såra någon är nästan mer hårfin är någonting annat. särskilt om man gör någonting medvetet omedvetet. sådär oskyldigt, försynt för att den andre kanske gjort sig förkänt av lite salt i såren. men det är inte nödvändigt. man fattar ju ändå. och det går även a fine line mellan att göra någonting omedvetet medvetet kontra att göra någonting medvetet omedvetet.

att vara smågin och elak mot en vän är ju värre än att vara dryg och rent ut sagt otrevlig. gör man det sistnämnda är man i alla fall rakryggad nog att göra det ordentligt. då är man dessutom förpliktigad sitt samvete att säga "förlåt, det var dumt". det krävs ännu mer skin på näsan att först såra med flit, förklätt till oflit och sedan kunna be om ursäkt. och det har ju inte du. så, därför ligger jag nu här med godis, några avsnitt av vänner och en "riktig" sovmorgon framför mig.

JAG ORKAR INTE MER MED SKOLAN!!!!

seriöst. nu har min religionslärare skickat ett meddelande om att jag måste prata med henne om mitt kompletteringsarbete. och nu menar jag inte provet. uppsatsen. som jag kämpade med, johan borde ta cred för det arbetet eftersom han fick mig att göra det. vad farao vill hon prata om!?!??!?! dessutom har jag redan fyra andra grejer!

det blir ingen sovmorgon för mig imorgon. nu ska jag åka och handla. fy farao.

skoja inte. har jag fått tillbaka kameran och så går det inte att ladda upp bilder? kom igen...

---

nej, det går inte. vilken extrem olust jag fick nu. jag bloggar imorgon med en sammanfattning av helgen och en roman om min obeskrivliga lycka över väskan, plånboken, glasögonen och KAMERANS återkomst.