Solglasögon-dag i plugget idag. Nu är det snart vår. Längtar efter riktiga vårkänslor, när det känns som om man inte alls fått nog och det känns som om man nyss vaknat upp ur någon form av trans. Man ryser till, gnuggar sig i ögonen och tar av sig en jacka - sen är det vår.

Jag kom till en märklig insikt idag. Hösten 09 är min bästa hittills. Den var hemsk, ville bara att den skulle ta slut. Bitvis ville jag ta slut. Den var oändligt lång, oändligt jobbig och svår. Men nu när den är över inser jag hur mycket jag lärde mig om mig själv. Vissa självklara saker som jag äntligen fattade och andra, dolda saker som jag inte kunnat gissa mig till.

Nu är jag väldigt trött. Den här veckan är jobbig. Återigen måste det påpekas hur makalöst fin Johan är. Den finaste faktiskt. Han får vara nonchalant ibland för i slutändan är han den bästa som finns, han vet när han behövs. Det betyder allt.

Sööömn.

Picking up the pieces 
Of the wreck you went and left

Idag vill jag vara någon helt annan. Någon som inte är jag. Det var min första tanke när jag vaknade och mötte monstret i spegeln. Jag brukar aldrig tänka så, främst av två anledningar; den första är att det inte är särdeles gynnande för självkänslan och den andra är att jag alltid tyckt att man ska vara sig själv helt och hållet i alla lägen. Och jag har alltid varit nöjd med att bara vara jag i all min enkelhet. Ibland stör man sig ju bara på sig själv, ni vet.

Så, alltså, en skådespelsdag. Det höll fram tills att jag öppnade garderoben och kom fram till att jag ville se ut som vanligt. Och om jag inte skulle vara vanliga jag, vem skulle jag vara då och vad skulle hon ha på sig?
Om jag var någon annan skulle jag nog inte vara störande involverad i saker och bry mig för mycket om folk som inte märker det.
Fast om jag var någon annan kanske jag skulle vara sådär som andra tycker att jag ska vara? Usch.

Insikt: jag tycker inte så mycket om mig själv just nu, men så länge det finns folk som gör det så är jag såhär.

Åkte iväg lagom tung om hjärtat och träffade Per. Han är nice för han är så himla ärlig jämt. Vi ses för sällan.

Nu ska jag nog baka kakor för ikväll kommer världens vackraste, mest underbara vänner hit på mysigaste kvällen sedan lägerelden uppfanns.

sådant här får ni egentligen inte läsa:

"Varje gång man faller känns det som om det vore den första. Som om hjärtat aldrig slagit snabbare för någon annan, som om den där längtan är ny och främmande. Men landningen gör alltid lika ont. Den känslan glömmer man också. Trots att det egentligen är exakt samma. Han kom, han såg och han gick, samma väg som han kom.
 

Förväntan ersätts med ihålighet och förhoppning med hopplöshet. De där fjärilarna i magen klättrar uppåt och bildar en klump i halsen, hjärtat slår likgiltig varje slag i samma takt. Längtan blir till vemod och leende till tårar.

Såren läker. Innan de rivs upp igen.

Det hjälper inte hur många gånger det känns, naivt nog tränger kärleken sig på ännu en gång, eller är det vi som söker efter den igen och igen och igen? Vad händer om vi slutar leta? Om vi stänger in oss i vår egen cynism kanske lycka infinner sig ändå, man kan vara hel utan alla bitar på plats.

Men det går inte. För det smyger sig på. Viljan och längtan efter att fläta ihop både fingrar och ben med någon annan innan man somnar tätt, tätt intill. Och när det väl infinner sig, kanske det kommer vara värt tårarna, otillräckligheten och rådvillheten. Det kanske är värt alla dumma pojkar en dag. Det kanske till och med är värt väntan."