Adieu
Jag har bloggat här sedan jag var femton och lite till. Tre år och tio månader. När jag började var jag en liten tönt som ville ut och upptäcka världen, hemskt gärna ville jag att världen skulle upptäcka mig. Man la liksom inte märke till mig så mycket, jag bara trodde att man gjorde det. I min lillalilla bubbla av obetydlighet. Med ganska många andra som också var obetydliga. Vi trodde alla att just vi gjorde skillnaden.
Jag har alltid haft ganska stora drömmar och visioner. Några alldeles för stora, som när jag var fem år och beslutade mig för att bli stadsminister för att se till att alla mådde bra hela tiden (och NEJ, jag var inte kommunist, bara idealist ahha!). Andra mer rimliga mål. Hursomhelst så vet jag inte vad jag kommer uppnå och när det kommer ske. Däremot vet jag att jag inte skulle ha något emot om mitt liv såg ut ungefär såhär och tio-femton år;
Jag skulle bo i ett hus som såg ut ungefär såhär på utsidan..
..Och ungefär såhär på insidan:
Eller såhär:
Det här skulle vara jag och varje gång det regnar skulle jag vara glad:
Och jag skulle ha alla de här pandaungarna + denna stilige man till make:
Han är så fin och fransk (ålder är bara en siffra, riiiight?)
Paris ska vara mitt andra hem och varannan helg ska jag flyga dit i luftballong!
Som sagt har jag alltid varit idealist. Jag kommer att äga en jordglob och skriva en hel drös med böcker, jag kommer att vara lycklig. Hejdå bloggen!
When we can say goodnight and stay together
Har haft de allra bästa dagarna med Charles den här helgen. Nu åker jag ett par dagar till Carro och jobbar på hennes fina gård. Det kommer bli hard work work men totalt asum. Tjing!
Och plötsligt dök han upp igen!
But you don't have to worry darling, frozen hearts leave seetrough scarring, and no one else will know unless you tell
Och jag hoppade vidare ut till Katarinahissen för att knäppa lite bilder. Återigen.
121 dagar sedan. 17 veckor. Samma ställe, samma underbara stad. En evighet och ändå ingen tid alls sedan alla hustaken var täckta av snö och luften var bitande kall istället. Fast nu var det jag, ensam med mina tankar.
"Kan vi inte leka att vi är tillsammans idag?" "Jo!"
Som den där Belle and Sebastian-låten... "I don't know what's with your friend, she met a boy and at the summers end she said, she'd had enough of playing games." Spelspelspel. Jag får spel ibland. Som idag när jag kom hem. Hysteri och uppror. Ensamhet av alla dess slag.
Gata upp och gata ner.
Hamnade till sist på Götgatan 31 med en cappuccino och en bok som får mig att le och vilja gråta omvartannat, vet fortfarande inte hur länge jag blev kvar där men jag begav mig hemåt med en ny tygkasse när regnet upphörde.
Nu ska jag måla mina naglar röda, ett lager till, och sedan ska jag byta om för att åka tillbaka till Söder, Café String närmare bestämt. Trots att regnet hänger i luften och jag inte har ett grönt paraply. Värt.
A heart beats until it stops
pic1&2: tumblr.com
Det har dykt upp någon som sätter en guldstjärna i kanten på varje dag. Och som vanligt är jag alldeles för komplex. Vill våga chansa. Håll tummarna..
..
Tillbakablick
Solglasögon-dag i plugget idag. Nu är det snart vår. Längtar efter riktiga vårkänslor, när det känns som om man inte alls fått nog och det känns som om man nyss vaknat upp ur någon form av trans. Man ryser till, gnuggar sig i ögonen och tar av sig en jacka - sen är det vår.
Jag kom till en märklig insikt idag. Hösten 09 är min bästa hittills. Den var hemsk, ville bara att den skulle ta slut. Bitvis ville jag ta slut. Den var oändligt lång, oändligt jobbig och svår. Men nu när den är över inser jag hur mycket jag lärde mig om mig själv. Vissa självklara saker som jag äntligen fattade och andra, dolda saker som jag inte kunnat gissa mig till.
Nu är jag väldigt trött. Den här veckan är jobbig. Återigen måste det påpekas hur makalöst fin Johan är. Den finaste faktiskt. Han får vara nonchalant ibland för i slutändan är han den bästa som finns, han vet när han behövs. Det betyder allt.
Sööömn.
Happy Valentine's Day
Finaste alla hjärtansdagen på väldigt många år. Det är så himla fint att vara kär i Stockholm, underbara stad alltså. Och så är jag kär i brandstationen på TJ's gata. Puss!
Just put it out there
Jag lyckas inte riktigt plugga duktigt. Just nu kan jag inte skriva noveller heller.
Jag vill ha en kaninunge.
Håller på att skaffa Skype nu. Jag vill prata med Frida.
Vi vill åka till Kläppen och jag söker jobb.
Jag saknar tiden när jag var så mycket närmre honom.
Jag tycker hemskt mycket om ballonger.
Skulle vilja åka till Paris. Bara vara där ett tag.
Jag har bara kjolar på mig för jag passar inte bra i byxor.
Idag kom min röda termos väl till pass.
Ibland saknar jag mitt långa hår. Mycket.
Det var länge sen jag sov. Men det känns som om jag nyss vaknade.
Jag vill inte ha mer vinter. Jag vill cykla.
Jag åstadkommer väldigt lite just nu.
"Se mig, sa jag. Hör mig, sa jag. Känn mig"
Dagen skulle egentligen ha spenderats på en spårvagn men eftersom Johans skolarbete var viktigare än någonting annat idag fick jag tänka om. Köpte en julklapp. Bakade pepparkakor. Hela dagen har känts så ovärd alltså. Himla trist att slösa bort dagar sådär.
Egentligen känner jag för att sminka ögonen lite för mycket, dra på mig något annat än min stickade tröja och åka iväg. Vara tokig. Äntligen vara tokig. Men det är söndag och verkligheten fungerar inte riktigt som den borde.
Adjö, världen. Sov så gott.
Rewind
Jag idag. Man ska vara glad när man kan.
Man måste våga göra saker. Våga se framåt, våga visa känslor, våga säga fina saker. Våga, våga, våga. Annars finns risken att man vaknar en dag och allt som betydde någonting är inte kvar längre, alla hinder kom ivägen och kvar står man med fina ord som aldrig hann bli sagda. Man borde våga. Det finns mod och det finns tvivel. Det finns omtanke och det finns rädsla. Det finns leenden och det finns blickar.
Jag tror att det 'jag' som definierat mig har gått i ide och kvar finns någon som tvivlar och inte vågar. Någon som aldrig känner sig viktig för någon, allra minst för sig själv. Jag vill ruska om det 'mig' som jag tycker om och säga "vakna!", jag vill väcka alla glada känslor som domnat bort så att jag nästan inte känner dem inuti mig längre. Jag vill känna mig "bra nog" igen. Jag vill känna mig viktig för någon som är viktig för mig. Jag vill våga.
Gosh.
Picking up the pieces Of the wreck you went and left
Kärlek är fabricerat av personer med bekräftelsebehov
Words come easy?
Like hard rain
No drama
Don't let me get me
Idag vill jag vara någon helt annan. Någon som inte är jag. Det var min första tanke när jag vaknade och mötte monstret i spegeln. Jag brukar aldrig tänka så, främst av två anledningar; den första är att det inte är särdeles gynnande för självkänslan och den andra är att jag alltid tyckt att man ska vara sig själv helt och hållet i alla lägen. Och jag har alltid varit nöjd med att bara vara jag i all min enkelhet. Ibland stör man sig ju bara på sig själv, ni vet.
Så, alltså, en skådespelsdag. Det höll fram tills att jag öppnade garderoben och kom fram till att jag ville se ut som vanligt. Och om jag inte skulle vara vanliga jag, vem skulle jag vara då och vad skulle hon ha på sig?
Om jag var någon annan skulle jag nog inte vara störande involverad i saker och bry mig för mycket om folk som inte märker det.
Fast om jag var någon annan kanske jag skulle vara sådär som andra tycker att jag ska vara? Usch.
Insikt: jag tycker inte så mycket om mig själv just nu, men så länge det finns folk som gör det så är jag såhär.
Åkte iväg lagom tung om hjärtat och träffade Per. Han är nice för han är så himla ärlig jämt. Vi ses för sällan.
Nu ska jag nog baka kakor för ikväll kommer världens vackraste, mest underbara vänner hit på mysigaste kvällen sedan lägerelden uppfanns.
Better to have loved and lost
Såhär såg jag ut när jag gick i sexan och min kanin skulle dö (tror att jag sa någonting precis när bilden togs). Tänk vad liten jag var! Och som jag älskade den där kaninen även om jag erkänner att jag försummade den en aning. Fick den när jag fyllde 6 år av mamma och pappa. Där och då var hon det finaste jag ägt i hela mitt liv. Om ni undrar panikar jag eftersom tekniken går emot mig när jag ska sammanställa ett grupparbete i ekonomi, varpå jag fick för mig att dela med mig av det här till er - bilder på hur man såg ut för alldeles för länge sedan är ju ganska kul.
U21
pojkar är dumma
sådant här får ni egentligen inte läsa:
"Varje gång man faller känns det som om det vore den första. Som om hjärtat aldrig slagit snabbare för någon annan, som om den där längtan är ny och främmande. Men landningen gör alltid lika ont. Den känslan glömmer man också. Trots att det egentligen är exakt samma. Han kom, han såg och han gick, samma väg som han kom.
Förväntan ersätts med ihålighet och förhoppning med hopplöshet. De där fjärilarna i magen klättrar uppåt och bildar en klump i halsen, hjärtat slår likgiltig varje slag i samma takt. Längtan blir till vemod och leende till tårar.
Såren läker. Innan de rivs upp igen.
Det hjälper inte hur många gånger det känns, naivt nog tränger kärleken sig på ännu en gång, eller är det vi som söker efter den igen och igen och igen? Vad händer om vi slutar leta? Om vi stänger in oss i vår egen cynism kanske lycka infinner sig ändå, man kan vara hel utan alla bitar på plats.
Men det går inte. För det smyger sig på. Viljan och längtan efter att fläta ihop både fingrar och ben med någon annan innan man somnar tätt, tätt intill. Och när det väl infinner sig, kanske det kommer vara värt tårarna, otillräckligheten och rådvillheten. Det kanske är värt alla dumma pojkar en dag. Det kanske till och med är värt väntan."
pusspusspusspusspuss
tack för ikväll, ni två♥
gusten,
du är så underbart skön! tack för alla skratt ikväll, det gör mig väldigt ledsen att vi inte ses på så länge.
grattis på födelsedagen i förskott gubben, vi ses i augusti. jag kommer nog gråta en skvätt över det här.
detsamma gäller dig aleval, tack för ikväll och för att du är så söt. och vi ses ju imorgon, på söndag och på onsdag morgon men jag saknar dig redan och kommer gråta floder de kommande dagarna.