Adieu

Nu är det såhär. Att jag lämnar det här stället. Cheriie.blogg.se alltså. Och jag vet att jag gjorde samma sak för ett år sedan men nu är det definitivt. I'm done here. Spånar på en ny bloggadress, jag vill börja om med a blank slate, ni vet. Det här blir mitt sista inlägg här men det skall bli ett riktigt bra sådant!

Jag har bloggat här sedan jag var femton och lite till. Tre år och tio månader. När jag började var jag en liten tönt som ville ut och upptäcka världen, hemskt gärna ville jag att världen skulle upptäcka mig. Man la liksom inte märke till mig så mycket, jag bara trodde att man gjorde det. I min lillalilla bubbla av obetydlighet. Med ganska många andra som också var obetydliga. Vi trodde alla att just vi gjorde skillnaden.

Jag har alltid haft ganska stora drömmar och visioner. Några alldeles för stora, som när jag var fem år och beslutade mig för att bli stadsminister för att se till att alla mådde bra hela tiden (och NEJ, jag var inte kommunist, bara idealist ahha!). Andra mer rimliga mål. Hursomhelst så vet jag inte vad jag kommer uppnå och när det kommer ske. Däremot vet jag att jag inte skulle ha något emot om mitt liv såg ut ungefär såhär och tio-femton år;

Jag skulle bo i ett hus som såg ut ungefär såhär på utsidan..

..Och ungefär såhär på insidan:


Eller såhär:



Det här skulle vara jag och varje gång det regnar skulle jag vara glad:



Och jag skulle ha alla de här pandaungarna + denna stilige man till make:

Han är så fin och fransk (ålder är bara en siffra, riiiight?)

Paris ska vara mitt andra hem och varannan helg ska jag flyga dit i luftballong!



Som sagt har jag alltid varit idealist. Jag kommer att äga en jordglob och skriva en hel drös med böcker, jag kommer att vara lycklig. Hejdå bloggen!

When we can say goodnight and stay together


Har haft de allra bästa dagarna med Charles den här helgen. Nu åker jag ett par dagar till Carro och jobbar på hennes fina gård. Det kommer bli hard work work men totalt asum. Tjing!

Och plötsligt dök han upp igen!

Det är lite för jobbigt att säga hejdå ibland... ♥

But you don't have to worry darling, frozen hearts leave seetrough scarring, and no one else will know unless you tell

Min ensamma dag spenderades också på Söder. Först i småbutiker i SoFo, sedan uppe bland husen vid Mosebacke. Korsade Tjärhovsgatan och drog en suck av lättnad. Dessa kontraster...

Och jag hoppade vidare ut till Katarinahissen för att knäppa lite bilder. Återigen.
 121 dagar sedan. 17 veckor. Samma ställe, samma underbara stad. En evighet och ändå ingen tid alls sedan alla hustaken var täckta av snö och luften var bitande kall istället. Fast nu var det jag, ensam med mina tankar.


"Kan vi inte leka att vi är tillsammans idag?" "Jo!"


Som den där Belle and Sebastian-låten... "I don't know what's with your friend, she met a boy and at the summers end she said, she'd had enough of playing games." Spelspelspel. Jag får spel ibland. Som idag när jag kom hem. Hysteri och uppror. Ensamhet av alla dess slag.

Gata upp och gata ner.
Hamnade till sist på Götgatan 31 med en cappuccino och en bok som får mig att le och vilja gråta omvartannat, vet fortfarande inte hur länge jag blev kvar där men jag begav mig hemåt med en ny tygkasse när regnet upphörde.

Nu ska jag måla mina naglar röda, ett lager till, och sedan ska jag byta om för att åka tillbaka till Söder, Café String närmare bestämt. Trots att regnet hänger i luften och jag inte har ett grönt paraply. Värt.

A heart beats until it stops


pic1&2: tumblr.com

Det har dykt upp någon som sätter en guldstjärna i kanten på varje dag. Och som vanligt är jag alldeles för komplex. Vill våga chansa. Håll tummarna..

..


Tillbakablick

[IMG_2022.JPG]
Solglasögon-dag i plugget idag. Nu är det snart vår. Längtar efter riktiga vårkänslor, när det känns som om man inte alls fått nog och det känns som om man nyss vaknat upp ur någon form av trans. Man ryser till, gnuggar sig i ögonen och tar av sig en jacka - sen är det vår.

Jag kom till en märklig insikt idag. Hösten 09 är min bästa hittills. Den var hemsk, ville bara att den skulle ta slut. Bitvis ville jag ta slut. Den var oändligt lång, oändligt jobbig och svår. Men nu när den är över inser jag hur mycket jag lärde mig om mig själv. Vissa självklara saker som jag äntligen fattade och andra, dolda saker som jag inte kunnat gissa mig till.

Nu är jag väldigt trött. Den här veckan är jobbig. Återigen måste det påpekas hur makalöst fin Johan är. Den finaste faktiskt. Han får vara nonchalant ibland för i slutändan är han den bästa som finns, han vet när han behövs. Det betyder allt.

Sööömn.


Happy Valentine's Day



Finaste alla hjärtansdagen på väldigt många år. Det är så himla fint att vara kär i Stockholm, underbara stad alltså. Och så är jag kär i brandstationen på TJ's gata. Puss!

Just put it out there


Jag lyckas inte riktigt plugga duktigt. Just nu kan jag inte skriva noveller heller.

Jag vill ha en kaninunge.

Håller på att skaffa Skype nu. Jag vill prata med Frida.

Vi vill åka till Kläppen och jag söker jobb.

Jag saknar tiden när jag var så mycket närmre honom.

Jag tycker hemskt mycket om ballonger.

Skulle vilja åka till Paris. Bara vara där ett tag.

Jag har bara kjolar på mig för jag passar inte bra i byxor.

Idag kom min röda termos väl till pass.

Ibland saknar jag mitt långa hår. Mycket.

Det var länge sen jag sov. Men det känns som om jag nyss vaknade.

Jag vill inte ha mer vinter. Jag vill cykla.

Jag åstadkommer väldigt lite just nu.

"Se mig, sa jag. Hör mig, sa jag. Känn mig"

Allting handlar om perspektiv.


Dagen skulle egentligen ha spenderats på en spårvagn men eftersom Johans skolarbete var viktigare än någonting annat idag fick jag tänka om. Köpte en julklapp. Bakade pepparkakor. Hela dagen har känts så ovärd alltså. Himla trist att slösa bort dagar sådär. 

Egentligen känner jag för att sminka ögonen lite för mycket, dra på mig något annat än min stickade tröja och åka iväg. Vara tokig. Äntligen vara tokig. Men det är söndag och verkligheten fungerar inte riktigt som den borde. 

Adjö, världen. Sov så gott.   

Rewind


Jag idag. Man ska vara glad när man kan.

Man måste våga göra saker. Våga se framåt, våga visa känslor, våga säga fina saker. Våga, våga, våga. Annars finns risken att man vaknar en dag och allt som betydde någonting är inte kvar längre, alla hinder kom ivägen och kvar står man med fina ord som aldrig hann bli sagda. Man borde våga. Det finns mod och det finns tvivel. Det finns omtanke och det finns rädsla. Det finns leenden och det finns blickar.

Jag tror att det 'jag' som definierat mig har gått i ide och kvar finns någon som tvivlar och inte vågar. Någon som aldrig känner sig viktig för någon, allra minst för sig själv. Jag vill ruska om det 'mig' som jag tycker om och säga "vakna!", jag vill väcka alla glada känslor som domnat bort så att jag nästan inte känner dem inuti mig längre. Jag vill känna mig "bra nog" igen. Jag vill känna mig viktig för någon som är viktig för mig. Jag vill våga.

Gosh.

Picking up the pieces 
Of the wreck you went and left

Kärlek är fabricerat av personer med bekräftelsebehov

Jag gör ett nytt försök. Bekräftelse får bli kvällens tema. Det är lite läskigt med sådant där, tycker jag. Hur man inte vill söka bekräftelse men ändå är så beroende av den. Vissa mer än andra och det bottnar såklart i hur man ser på sig själv. Man kan väl dock inte säga att man inte är beroende av bekräftelse för om vi inte fick bekräftelse någonsin skulle vi gå runt och känna oss värdelösa hela tiden.
Jag bekräftar nog folk för mycket. För jag har väldigt lätt för att tycka väldigt mycket om människor jag bryr mig om. Jag är jobbig. Jag bryr mig för mycket och kan vara påfrestande. Men jag visar i alla fall att jag bryr mig. Har dock börjat trappa ner. Better to have loved and lost, tänker jag men någon måtta får det ändå vara. Inte för att det inte är värt det men om min omtanke gör att folk inte bryr sig om mig istället så gäller det att trappa ner.
Jag hatar att be om saker. Och jag hatar att jag älskar bekräftelse. Jag hatar att jag är rädd för att bli bekräftad samtidigt som jag så väldigt gärna vill höra fina saker. Jag hatar att jag hatar mig själv. Jag hatar obesvarad kärlek, för det gör så ont ibland. Jag hatar bekräftelsebehov.

Words come easy?

I heart...
Jag har sällan någonting vettigt att säga längre. Det är ledsamt. På riktigt. Man blir så sorgsen av det. Pojken med instrumentet kommer hem om fem veckor och jag har inte avslutat en enda berättelse. Tidsparadoxen ligger på is. Tunn is över djupt vatten. Det finns ord men jag kan av någon obegriplig anledning inte sätta ihop dem and it's driving me carzy. Jag skulle kunna säga att det gör mig galen men drive me crazy är ett bättre sätt att beskriva det hela. En del uttryck på engelska ger en mycket bättre bild av vad man menar än den svenska översättningen gör ibland, har ni varit med om det?
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra!? Att skriva är ju det enda jag kan, min grej, min framtid om ingenting oanat händer. Nu ska vi gå till botten med det här, mina vänner.. Den stora frågan är följande: VARFÖR, GUUUUD, VAARFÖR!? Hmm. Det finns nog helt sonika inget svar. Antagligen kan jag inte skriva när jag har en nere-period, höstdepp, you know the deal. Så vadå? Ska jag finna mig i att bara kunna skriva historier, sammansatta ord överhuvudtaget för guds skull, när solen skiner tidigt på morgonen och det är varmt ute? Farao, det är nog det mest deprimerande jag hört någonsin i så fall.
Ps. Ekonomiprovet sög.
Pps. Imorgon blir det skridskor och analog kamera.

Like hard rain

Jag har varit trött hela dagen men nu är jag för vaken för att sova. Inte pigg, men vaken. Medveten. Jag måste få ur mig lite. Klara veckan. Man är ju som bekant mest kreativ sent på kvällen men jag orkar inte plugga. Jag orkar knappt tänk längre. Jag fattar inte vad jag håller på med, var vill jag vara och vem vill jag bli? Ska jag hoppa av skolan? Hade jag förutsättningar skulle jag sitta på ett tåg mot Prag. Halva gymnasietiden har snart gått och jag kan med säkerhet säga att det varit den bästa tiden i hela mitt liv. Varför är underbart kort? Livet är banne mig kort. Är livet underbart?

Skippy sa så smarta saker inatt. Man skapar sitt eget öde, sa han någon gång runt 3. Vem farao håller jag på att bli? Sedan finns det en massa annat också. Det finns mycket som gör ont. ont, ont, o n t. Ibland är det viktigast att vara knäpptyst och inte säga vad man känner. Mitt självförtroende har nått botten igen. Stryk det. Botten är förbi. Beyond me. Vad ska jag göra? Bestäm åt mig, snälla någon. Eller ge mig en kram.
Var radikal. Should I, really? Kan man ha lycka inom räckhåll och sumpa det omedvetet? Var tyst. Okej då. Jag tänker på McDonald's bollhav. Det gjorde ju egentligen ganska ont att kasta sig bland de där smutsiga bollarna, djupt var det inte heller... Och vad tusan fanns på botten? Det ville man nog egentligen inte veta. Ovissheten. Det man inte vet lider man inte av. Jag vill inte vara barn igen. Men det var nice i våras.
Var trött. Nej, jag ska sova nu.

No drama

Jag har en ny telefonplats. Synd bara att jacket glappar för telefonen är så cool. I övrigt så är det Skippys tröja som jag tagit och jag ser inte så glad ut när jag pratar i telefon..
Jag är så trött. Så himla himla trött och stressad med tanke på allt mitt plugg. Fast dagens planering är ändå att träffa Racer ett tag för jag vill inte att han ska bli sur. Vidare hem sen för att baka kakor eftersom det blir en favorit i repris från i måndags ikväll. Johan landar på bekant mark i eftermiddag så förhoppningsvis dyker han också upp. Jag har saknat honom, men säg inte det till någon.
Jag försöker liksom vara överallt, hela tiden. Hålla ställningarna här, fixa lite där. Jag vill inte ha någon dramatik men jag blir förbannad när det inte uppskattas.
Låt just nu: Spotify.

Don't let me get me

Idag vill jag vara någon helt annan. Någon som inte är jag. Det var min första tanke när jag vaknade och mötte monstret i spegeln. Jag brukar aldrig tänka så, främst av två anledningar; den första är att det inte är särdeles gynnande för självkänslan och den andra är att jag alltid tyckt att man ska vara sig själv helt och hållet i alla lägen. Och jag har alltid varit nöjd med att bara vara jag i all min enkelhet. Ibland stör man sig ju bara på sig själv, ni vet.

Så, alltså, en skådespelsdag. Det höll fram tills att jag öppnade garderoben och kom fram till att jag ville se ut som vanligt. Och om jag inte skulle vara vanliga jag, vem skulle jag vara då och vad skulle hon ha på sig?
Om jag var någon annan skulle jag nog inte vara störande involverad i saker och bry mig för mycket om folk som inte märker det.
Fast om jag var någon annan kanske jag skulle vara sådär som andra tycker att jag ska vara? Usch.

Insikt: jag tycker inte så mycket om mig själv just nu, men så länge det finns folk som gör det så är jag såhär.

Åkte iväg lagom tung om hjärtat och träffade Per. Han är nice för han är så himla ärlig jämt. Vi ses för sällan.

Nu ska jag nog baka kakor för ikväll kommer världens vackraste, mest underbara vänner hit på mysigaste kvällen sedan lägerelden uppfanns.


Better to have loved and lost


Såhär såg jag ut när jag gick i sexan och min kanin skulle dö (tror att jag sa någonting precis när bilden togs). Tänk vad liten jag var! Och som jag älskade den där kaninen även om jag erkänner att jag försummade den en aning. Fick den när jag fyllde 6 år av mamma och pappa. Där och då var hon det finaste jag ägt i hela mitt liv. Om ni undrar panikar jag eftersom tekniken går emot mig när jag ska sammanställa ett grupparbete i ekonomi, varpå jag fick för mig att dela med mig av det här till er - bilder på hur man såg ut för alldeles för länge sedan är ju ganska kul.

U21

neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!

pojkar är dumma

sådant här får ni egentligen inte läsa:

"Varje gång man faller känns det som om det vore den första. Som om hjärtat aldrig slagit snabbare för någon annan, som om den där längtan är ny och främmande. Men landningen gör alltid lika ont. Den känslan glömmer man också. Trots att det egentligen är exakt samma. Han kom, han såg och han gick, samma väg som han kom.
 

Förväntan ersätts med ihålighet och förhoppning med hopplöshet. De där fjärilarna i magen klättrar uppåt och bildar en klump i halsen, hjärtat slår likgiltig varje slag i samma takt. Längtan blir till vemod och leende till tårar.


Såren läker. Innan de rivs upp igen.


Det hjälper inte hur många gånger det känns, naivt nog tränger kärleken sig på ännu en gång, eller är det vi som söker efter den igen och igen och igen? Vad händer om vi slutar leta? Om vi stänger in oss i vår egen cynism kanske lycka infinner sig ändå, man kan vara hel utan alla bitar på plats.


Men det går inte. För det smyger sig på. Viljan och längtan efter att fläta ihop både fingrar och ben med någon annan innan man somnar tätt, tätt intill. Och när det väl infinner sig, kanske det kommer vara värt tårarna, otillräckligheten och rådvillheten. Det kanske är värt alla dumma pojkar en dag. Det kanske till och med är värt väntan."


pusspusspusspusspuss


tack för ikväll, ni två♥

gusten,
du är så underbart skön! tack för alla skratt ikväll, det gör mig väldigt ledsen att vi inte ses på så länge.
grattis på födelsedagen i förskott gubben, vi ses i augusti. jag kommer nog gråta en skvätt över det här.

detsamma gäller dig aleval, tack för ikväll och för att du är så söt. och vi ses ju imorgon, på söndag och på onsdag morgon men jag saknar dig redan och kommer gråta floder de kommande dagarna.

Tidigare inlägg
RSS 2.0