Min ensamma dag spenderades också på Söder. Först i småbutiker i SoFo, sedan uppe bland husen vid Mosebacke. Korsade Tjärhovsgatan och drog en suck av lättnad. Dessa kontraster...

Och jag hoppade vidare ut till Katarinahissen för att knäppa lite bilder. Återigen.
 121 dagar sedan. 17 veckor. Samma ställe, samma underbara stad. En evighet och ändå ingen tid alls sedan alla hustaken var täckta av snö och luften var bitande kall istället. Fast nu var det jag, ensam med mina tankar.


"Kan vi inte leka att vi är tillsammans idag?" "Jo!"


Som den där Belle and Sebastian-låten... "I don't know what's with your friend, she met a boy and at the summers end she said, she'd had enough of playing games." Spelspelspel. Jag får spel ibland. Som idag när jag kom hem. Hysteri och uppror. Ensamhet av alla dess slag.

Gata upp och gata ner.
Hamnade till sist på Götgatan 31 med en cappuccino och en bok som får mig att le och vilja gråta omvartannat, vet fortfarande inte hur länge jag blev kvar där men jag begav mig hemåt med en ny tygkasse när regnet upphörde.

Nu ska jag måla mina naglar röda, ett lager till, och sedan ska jag byta om för att åka tillbaka till Söder, Café String närmare bestämt. Trots att regnet hänger i luften och jag inte har ett grönt paraply. Värt.