hej, förlåt. det blev en sådan där kväll där allt liksom blir fel. min planering höll inte, först släppte de inte in oss på vapiano för att vi var under arton. jensen's böfhus hade fullt. efter ett matmöte på hötorget började vi på mot ciaociao som låg långt åt tjotahejti. där tackade carro och fanny för sig och gick någon helt annanstans och en tjugo minuter senare åkte även alex hem. det slutade med att vi landade hemma hos johan, köpte pizza och hyrde film.
efter att vi vandrat omkring i dryga timmen och letat efter någonstans att äta.

farao. jag hatar när det blir såhär. jag känner mig så epic fail när jag planerar saker och så blir det inte bra/som jag tänkt mig. jag är inte spontan, jag vet inte riktigt hur man gör då. att inte planera i förväg är för mig helt omöjligt. att det sedan gick ut över alla andra känns bara så dumt och som världens största misslyckande. vi gick ut ettan idag och jag ville att alla skulle få en rolig kväll som bara skulle handla om just det. jag åkte för farao hemifrån en halvtimme för tidigt för att kunna garantera detta!

jag har ett underligt behov av att fixa grejer så att det ska vara så roligt som möjligt för så många som möjligt. egentligen är det nog inte så underligt om man tänker efter men det bidrar ju till att när sådana här saker händer så jag känner jag mig så extremt misslyckad som vän och så kallad administratör. jag tar på mig att fixa något eller planera något och sen så håller inte planeringen så att alla får gå runt och leta mat i dryga timmen; tre drar hem och den fjärde blir, på grund av sin diabetes, så läskigt dryg att jag bara vill åka hem på en gång.

och grejen är att för mig spelar det egentligen ingen som helst roll vad vi hittar på eller var vi är. jag skulle kunna ha ätit på pressbyrån eller ute i regnet så länge jag fått vara med mina vänner. så varför jag går och blir såhär ledsen för att det som jag försökt fixa inte höll är så konstigt.

ett tag visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. då var det allt bra tur att gusten var med. och att david känner mig så bra. och att alla andra är så snälla och knappt klagade alls trots mitt kolossala misslyckande att göra detta till en sådan där bra kväll då alla går hem med ett finurligt leende. men tack för att ni är så underbara och både höll god min samt verkade ha det skapligt ändå, det betydde mycket för mig. minnesvärt blev det nog i alla fall. 

om ett år kanske jag också kommer kunna skratta åt det.