okej, jag vet att det är fel att tycka synd om sig själv genom godis, i synnerhet på kvällen. särskilt om man har det bra, vilket jag nu så lyckligt konstaterat. det finns så mycket att vara glad för. 

världens finaste, bästa känslor bara susar genom kroppen, ni vet. sådär extra glad blir man ju också av att känna sig lite sviken. åh, så underbart det känns i magen när den där ledsna, ödliga känslan av gestaltat svek som egentligen är ett sting av avund tumlar runt. mixar man dessutom ihop det med besvikelse och, till viss grad, dåligt samvete så är livet en eufori.
det är lite komplicerat det där med vänskap. den gränsen som finns när det gäller att råka såra någon är nästan mer hårfin är någonting annat. särskilt om man gör någonting medvetet omedvetet. sådär oskyldigt, försynt för att den andre kanske gjort sig förkänt av lite salt i såren. men det är inte nödvändigt. man fattar ju ändå. och det går även a fine line mellan att göra någonting omedvetet medvetet kontra att göra någonting medvetet omedvetet.

att vara smågin och elak mot en vän är ju värre än att vara dryg och rent ut sagt otrevlig. gör man det sistnämnda är man i alla fall rakryggad nog att göra det ordentligt. då är man dessutom förpliktigad sitt samvete att säga "förlåt, det var dumt". det krävs ännu mer skin på näsan att först såra med flit, förklätt till oflit och sedan kunna be om ursäkt. och det har ju inte du. så, därför ligger jag nu här med godis, några avsnitt av vänner och en "riktig" sovmorgon framför mig.