Like hard rain
Jag har varit trött hela dagen men nu är jag för vaken för att sova. Inte pigg, men vaken. Medveten. Jag måste få ur mig lite. Klara veckan. Man är ju som bekant mest kreativ sent på kvällen men jag orkar inte plugga. Jag orkar knappt tänk längre. Jag fattar inte vad jag håller på med, var vill jag vara och vem vill jag bli? Ska jag hoppa av skolan? Hade jag förutsättningar skulle jag sitta på ett tåg mot Prag. Halva gymnasietiden har snart gått och jag kan med säkerhet säga att det varit den bästa tiden i hela mitt liv. Varför är underbart kort? Livet är banne mig kort. Är livet underbart?
Skippy sa så smarta saker inatt. Man skapar sitt eget öde, sa han någon gång runt 3. Vem farao håller jag på att bli? Sedan finns det en massa annat också. Det finns mycket som gör ont. ont, ont, o n t. Ibland är det viktigast att vara knäpptyst och inte säga vad man känner. Mitt självförtroende har nått botten igen. Stryk det. Botten är förbi. Beyond me. Vad ska jag göra? Bestäm åt mig, snälla någon. Eller ge mig en kram.
Var radikal. Should I, really? Kan man ha lycka inom räckhåll och sumpa det omedvetet? Var tyst. Okej då. Jag tänker på McDonald's bollhav. Det gjorde ju egentligen ganska ont att kasta sig bland de där smutsiga bollarna, djupt var det inte heller... Och vad tusan fanns på botten? Det ville man nog egentligen inte veta. Ovissheten. Det man inte vet lider man inte av. Jag vill inte vara barn igen. Men det var nice i våras.
Var trött. Nej, jag ska sova nu.
Comments
Trackback
