Jag försöker mig på popkonst i äkta Andy-anda.

På väg till skolan idag kände jag mig lite nostalgisk och ville påminnas om mitt forna skatepunks-jag. Med skatepunks-jag menar jag (förstås) den där tiden när jag hade på mig en enorm Simple Plan-tröja över rosa klänningar och hoppade upp och ner för skolans trappor med ovanstående bands allra bästa låtar i öronen. Mahah. Konstigt att jag nu tycker att musiken är lam men texterna går fortfarande att känna igen sig i. Världsliga problem verkar tydligen förfölja en livet ut. Men det var väl å andra sidan inget nytt.

När man som tolvåring dyrkar sångtexter till döds är det ungefär som att ta fram cykeln på våren när man sätter på en gammal låt. Texten forsar fram i huvudet och plötsligt är man tolv år igen. Tolvåriga Johanna är svår att beskriva så jag tänker inte ens försöka.

Nu ligger jag hemma framför teven och håller på att bli mer och mer sjuk för varje minut som går. Charles har väl smittat mig men det gör inget för han är söt och det var länge sen jag var sjuk. Måste dock bli frisk inför svenska nationella i fem timmar på fredag. Looking forward to it.