Jag har blivit en passiv/aggressiv bloggare. Inte okej. Bot och bättring utlovas återigen. Helgen bestod av artonårsfirande av Johan här i Syndens näste i fredagskväll, filmmys med familjen och 2012 (freaky film) och myspyssöndag i högklass med Amanda!

Vi satt på Espresso House (var annars?), jag hade inbakad fläta och min kofta utochin (fråga inte hur det gick till för jag vill inte berätta, mahah) och amanda var finfinarefinast som alltid. Jag drack latte och hon drack te. Och jag kände mig hemma. Det kändes så hemvant. Älskar det. Älskar Amanda.

Vi pratade om drama. Och dramatik. Hahah, jag pratade om drama och dramatik, Amanda höjde, böjde och rynkade på ögonbrynen. Allt fick ändå en positiv glans och drama är bra, fast jag börjar tröttna. Amanda pratade om resor, Pete, struligt med skolan. Vi skrattade en massa också. Som vanligt. Återigen, vi ses för sällan.

Kvällen har spenderats med finaste Amanda som lämnade mig för tjugo minuter sedan. Amanda är en av de sötaste flickor jag träffat i hela mitt liv, även fast hon inte riktigt förstår det själv. Det var alldeles för länge sedan vi sågs och te, levande ljus, kameror och Spotify förgyllde kvällen. Lite tårar, mycket skratt. Nu sitter jag och dricker mjölk och äter valnötter, jag är helt tokig i valnötter! Och jag älskar Amanda. Älskar, älskar, älskar verkligen Amanda!

Vi ses alltför sällan, Amanda och jag. Och jag kan tycka att jag har förändrats, vilket förvisso är helt sant, men när jag fotar mig med hennes kamera och sedan ser på bilderna ser jag verkligen mig själv. Den själv jag var då, bara jag, ingen annan. Det är svårt att förklara, för det är exakt samma tjej, förutom att tjejen från ikväll är inget mer än det hon är på bilderna. En glad tjej. Inte modellsnygg någonstans, absolut inte, men jag känner tjejen på bilderna. Och Amanda känner också henne. Hon har format henne. Alla delar av mig är lika verkliga. Men tjejen på bilderna från ikväll känner jag så väl igen.

En annan väldigt bra sak med att umgås med Amanda är att det inte blir någon konflikt angående musik, vi har precis samma smak. Jag nämnde för henne att gänget tycker att min musik är begravningsmusik och tydligen säger hennes vänner samma sak till henne. Vi är två missförstådda musikaliska själar, vi två.

After covering all topics from A to Z, I feel like falling fast asleep.

Jag kan erkänna en sak. Jag är rätt usel i köket. Kan inte laga mat, lyckas sällan eller aldrig micra en Billy- pizza. Fast jag är rätt så tokig i pesto så idag fixade jag lunch (titta, Johan!) och det här är enkelt nog för mig att klara av:

1. Koka vatten på spisen. Jag vet inte varför det blev så farligt rött, haha.

2. Släng i your pasta of choice. Idag fick det bli Gnocchi för min del, fast jag föredrar egentligen Farfalle eftersom det är fjärilspasta. Det gör inte så mycket i och för sig för när jag var liten tyckte jag att Gnocchis såg ut som nallebjörnar.

3. Pesto är viktig, mahah! köpte denna i Italien och herregud! Skulle kunna ge upp godis resten av livet för den här peston!

4. Tomater!

5. Blanda....

6. Och så i med tomaterna. Ät.

Ursäkta men ingenting vettigt händer just nu...

Jag ska strax bege mig hem till världens finaste Agnes för te och en massa prat. Agnes och jag är mästare på att prata, tennistimmarna på tisdagar är så underbara eftersom vårt prat alltid lyckas överrösta ljudet av boll mot racket. Dock känns det aldrig som om vi pratat tillräckligt när klockan slår sju så nu ska jag vandra hem till henne för att prata och lyssna och skratta och gråta och dricka te. Agnes lyssnar dessutom på bra musik och har ett underbart hus.

Hej så länge!