åååh jag har sovit för lite inatt. men det verkar som om alla hade roligt! även jag. perfekt. fast nu är jag gruvligt trött.



detta är precis vad jag försökt uttrycka! nåväl, sov gott och imorgon är det måndagen på sista veckan i skolan. ambivalent..

ett evigt tjat om mindset här hemma just nu. jag måste tydligen intala mig själv att saker kommer att gå bra. fake it 'til you make it... det låter förvisso åh, så logiskt men det är lite tuffare än vad en utomstående tredje part kan tro. ni ser, visst förstår jag att saker och ting inte går bättre av en trumpen attityd men det är svårt för någon som jag att ha ett soligt mindset när 1. mitt mvg i historia hänger på dne muntliga examinationen imorgon och jag kan knappt komma på en enda fördjupad tanke eftersom jag 2. känner mig så skoltrött och socialt hopplös att det bara spelas depp-låtar för tillfället. inte för att min musiksmak är den mest up-beat, så mycket kan jag erkänna.

till råga på allting är vädret dåligt vilket kan komma att sätta stopp för helgens festligheter.
hopplöshet. galenskaper. otillräcklighet. en stilla önskan om att stupa på mållinjen. fast vad skulle det tjäna till? vad tjänar det här till!?

jag försöker med mitt mindset;
koppla bort hopplösheten, galenskaperna, otillräckligheten och det ledsna i ögonen. steg ett är att ta en promenad i regnet. med hunden. för det tycker jag om. när jag kommer in ska jag läsa igenom boken och anteckningar minst fem gånger. sedan kan jag ringa och störa carro, diskutera kalla kriget med henne och får insikt på ett högre plan. kanske koppla tillbaka det andra, eller låta det skina igenom i fem minuter? om jag tar ut den viktiga faktan, grunden, så kan jag klara mig bra imorgon. vg är bättre än g.

det är en vecka och två dagar kvar. prova att le. fast tänk inte. le bara fånigt åt ett tomt huvud.

you're to afraid to fall for anything.

jag känner för att skriva en hel bok.
jag känner för att gå ut och springa tills jag svimmar.
jag känner för att gråta tills det inte finns några tårar kvar.
jag känner för att kasta saker hårt i marken, höra de gå sönder och jag känner för att känna klumpen i halsen lösas upp och stenen i magen magiskt försvinna.
jag känner för att råplugga hela natten men helst känner jag för att försvinna under mitt täcke och vara utan plugg, stress och bekymmer.

jag känner för att bli glad igen, skratta genuint och länge åt något fint som du sa.
jag känner för att duscha av mig alla tvivel.
jag känner för att städa så kanske min självsäkerhet kommer tillbaka. du snodde den nog.
jag känner för att ta en bild av alltihopa innan det försvinner men helst av allt känner jag för att prata.

jag tycker inte om tvivel, jag tycker inte om förväntningar och jag tycker inte om besvikelse.

ord som kärlek, tillgivenhet och lycka känns bara skrämmande och inte på riktigt. fast det finns.
kanske är det inte för mig. kanske finns det andra saker som är just för mig. kanske får man till sist det man förtjänar. igen och igen och igen.

jag vill inte höra talas om olycklig kärlek. det är bara vanlig kärlek där man inte tagit vara på alla givna tillfällen. olycklig kärlek ger mig en klump i magen. man borde inte få känna igen sig i sorgliga låttexter. det borde finnas en lag mot sådant. en sådan där oskriven lag, som alla andra lagar är, de där andra som handlar om kärlek och svåra ord.

sådana där svåra ord som man inte säger högt så ofta som man vill, kan, borde. sådana ord som ersätts med begreppet 'galenskaper' istället.