Vi kör en sen update. Det här och lite till har jag gjort de senaste... tre dagarna.

Lekt lite grann sådär på Junibacken.

Druckit latte, såklart, och blev helt kär i porslinet!

Såhär ska jag ha det när jag flyttar hemifrån.

Träffat den här pojken + mina två andra pojkar. Men den här (och han hår!) har varit saknad!

För 29 kronor införskaffat denna förträffliga anteckningsbok. Älskar den!

Varit i kyrkan av alla ställen. Såg ut ungefär såhär.

Sovit för lite. Hej.

Ja och så en massa andra saker som jag antingen inte orkar ladda upp bilder för eller inte orkar prata om.

Jaha hörnini och imorgon är det julafton. Man borde bli barn på nytt och dö av lycka; tjuvkika på paketen; äta för mycket nötter, äpplen, godis. Men. I don't feel it. Förändras nog under natten. Jag skippar min planerade skrivsession för en god natts sömn i jakt på julstämning. Om femton minuter är det julafton.

Kvällen har spenderats med finaste Amanda som lämnade mig för tjugo minuter sedan. Amanda är en av de sötaste flickor jag träffat i hela mitt liv, även fast hon inte riktigt förstår det själv. Det var alldeles för länge sedan vi sågs och te, levande ljus, kameror och Spotify förgyllde kvällen. Lite tårar, mycket skratt. Nu sitter jag och dricker mjölk och äter valnötter, jag är helt tokig i valnötter! Och jag älskar Amanda. Älskar, älskar, älskar verkligen Amanda!

Vi ses alltför sällan, Amanda och jag. Och jag kan tycka att jag har förändrats, vilket förvisso är helt sant, men när jag fotar mig med hennes kamera och sedan ser på bilderna ser jag verkligen mig själv. Den själv jag var då, bara jag, ingen annan. Det är svårt att förklara, för det är exakt samma tjej, förutom att tjejen från ikväll är inget mer än det hon är på bilderna. En glad tjej. Inte modellsnygg någonstans, absolut inte, men jag känner tjejen på bilderna. Och Amanda känner också henne. Hon har format henne. Alla delar av mig är lika verkliga. Men tjejen på bilderna från ikväll känner jag så väl igen.

En annan väldigt bra sak med att umgås med Amanda är att det inte blir någon konflikt angående musik, vi har precis samma smak. Jag nämnde för henne att gänget tycker att min musik är begravningsmusik och tydligen säger hennes vänner samma sak till henne. Vi är två missförstådda musikaliska själar, vi två.

After covering all topics from A to Z, I feel like falling fast asleep.

Ibland undrar jag om det inte är så att jag är precis som alla andra trots allt. Om inte jag också är en sådan där tomte som inte har någon egentlig stil när det gäller musik. Don't get me wrong, allt är tillåtet i krig och kärlek och Spotifykulturen men jag har aldrig riktigt känt mig som, eller velat kännas vid att jag skulle vara, en sådan utan musikpersonlighet. Självklart är de fina människor, de där som lyssnar på Jimi Hendrix och varvar det genom att musikknarka Chris Daughtry.

Jag har aldrig varit sådan. Förvisso tycker jag att Dylan är en av många Gudar i en Buddismliknande musikreligion samtidigt som jag skäms inför det faktum att McFly stoltserar i min iPod. Dock väljer jag att hävda att jag har en sådan där socialt accepterad musikpersonlighet. Att sedan själva musiken inte passar sig under våra get togethers är en parentes knappt värd att nämnas.

Till saken då. Syftet. När jag känner mig tonårig sätter jag på Fall Out Boys From under the cork tree. Det händer inte ofta, bara när jag känner för att vara min exakta ålder. Men det funkar alltid. Jag ler så fort de sätter igång att skrika. Antagligen är det igenkännandet i varenda text som gör, eller bara själva känslan av att problem kan vara så små som att man får befinna sig i ett High-School-mood och ha problem som inte är större än att festen spårar, du vet inte hur du ska få honom med stort H och du hittar inte riktigt dig själv.

Jag tycker om att få känna mig som sjutton ibland. Det gör mig ledsen bara att det är Fall Out Boy som kan få mig att känna mig som min ålder. Jag tror att mitt mål nästa år är att inte vara så mycket äldre än jag är lika mycket. Ett nyårslöfte får bli att inte se saker ur det kolosala perspektivet hela tiden, minska på ansvar fast vidga vyer. Jag är trött på att vara 35. Jag är för ung för att vara 35. Nu ska jag också hinna göra dumma saker, innan vuxenvärlden gläntar på sin fasansfullt spännande dörr. Jag har redan kikat in genom nyckelhålet... Någon som vill missa hemmatiden?